PAUL
Nördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) är äntligen i USA för att göra sin efterlängtade roadtrip till alla underliga UFO-platser. Men utanför Area 51 så stöter de på utomjordingen Paul (Seth Rogen) som de tvingas att hjälpa. I nästan 60 år så har Paul bott i en anläggning vid Area 51 men är nu på flykt därifrån och Graeme och Clive blir oundvikligen indragna i en jakt där de jagas av både FBI men också en galen fundamentalist som är på jakt efter sin dotter.
Som de flesta av er säkert redan vet så är Hot Fuzz min absoluuuuta favoritfilm, jag kan typ alla repliker och garvar fortfarande åt den trots att jag nog har sett den typ 10 gånger. Så när Paul låg där i hyllan på Hemmakväll så var det typ 1,1 sekunders tankeverksamhet innan jag snappade åt mig den. Men ack och ve. Problemet är inte att filmen är dålig, den är faktiskt helt okej och väldigt rolig då och då, problemet är att jag hade såna enorma förvätningar på manuset och miljön. Givetvis kan man inte göra en film om utomjordingar, FBI och Area 51 utan att faktiskt vara i USA. Men det blir liksom inte roligt då! Den där finstämda, brittiska humorn finns inte med i Paul. Istället blir det lite flamsigt amerikanskt, vilket enligt mig faktiskt förstör filmens historia och också manus. Kristen Wiigs karaktär blir liksom bara konstig och inte alls rolig, enligt mig. Jag kom på mig själv att under filmen sitta och undra hur mycket bättre filmen hade varit om man hade varit i England istället.
Snyggast: Paul är rolig, ironisk och dessutom väldigt söt. Det är kul med en utomjording som faktist landar någonstans mellan helt normal, istället för "take me to your leader" eller är helt förslappad. Jag trodde faktiskt inte att Seth Rogen skulle passa som rösten för Paul, men han gör ett jättebra arbete!
Saknas: Kristen Wiig är tyvärr inte rolig... Jag hatar att vara den som gnäller men hon är inte rätt skådespelare för den här rollen. Jag vill inte se den hyperkristna, jättesvärande och väldigt underliga Ruth Buggs i den rolltolkning som hon gör. Det.Är.Inte.Roligt.
Fun Fact: Det överdrivet dyra svärdet som Clive vill köpa i början är en hint till Blade, producenterna fick däremot inte tillåtelse att använda sig av den referensen så istället så kallade som det för "The black vampire" och hoppades att filmtittarna skulle förstå det ändå.
Egentligen så är inte Paul varken dålig eller tråkig, det är egentligen bara jag som hade för höga förväningar. Paul får 3½ Allies, jag tycker verkligen att den är sevärd och har något litet extra men den saknar vissa saker för att förtjäna en 4:a!
WATER FOR ELEPHANTS
Efter att Jacob Jankowski (Robert Pattinson) förlorar sina föräldrar i en bilolycka så inser han att det inte finns något mer för honom i hans hemstad och ger sig därför ut på vägarna. Till slut så hamnar på en cirkus som styrs av direktören August (Christopher Waltz). August är våldsam och oberäknelig vilket går ut över alla, inte minst hans fru Marlena (Reese Witherspoon). Ju längre tid Jacob stannar kvar på cirkusen ju mer faller han för Marlena, men August är misstänksam och inte nöjd med att hans fru och stjärna skulle tillhöra någon annan.
Ibland undviker jag vissa filmer eftersom jag tycker att skådespelarns privatliv inkräktar allt för mycket på karaktären. Så var det även i det här fallet. Jag valde att inte se den här filmen på ett bra tag eftersom jag tyckte att den fick oförtjänt mycket uppmärksamhet för Robert Pattinson (för nu ska jag vara ärlig, SÅ bra är han inte, så det så!). Men i Water for elephants så lyckas han ändå göra rollen som Jacob trovärdig, dock inte helt utan hjälp från två helt galet bra motskådespelare. Utöver att Robert Pattinson faktiskt kan agera, så blev jag också överraskad över hur väl bearbetad filmen var. Allt från musiken till kläderna andas 20 och 30-tal och det är rent ut sagt riktigt, riktigt bra. Det visuella presenterar alla fördomar som jag vill se i en cirkus, allt från August kläder till clowner och lejon. Dessa små detaljer är det som gör att filmen tar ett kliv från "helt okej" till "väldigt underhållande".
Snyggast: Att välja Christopher Waltz som den våldsamme och oberäknelige August var ju ett rent genidrag! Stackarn har ju fått spela rättså många obehagliga typer, exempelvis superpsykot från Inglorious Bastards, och här är han verkligen i sitt esse! Men det som Waltz också lyckas med är att ge ett djup åt August, som man egentligen bara vill slå i pannan med en stekpanna (sluta vara så jävla läskig och psykopsyko), och man inser ju längre filmen går att han gör allt detta för att i en tid av depression och fattigdom helt enkelt överleva.
Saknas: Jag är lite besviken över slutet om jag ska vara helt ärlig. Jag hade tänkt ett heeelt annorlunda slut, och sen tyckte jag att det blev alldeles för mycket när gubben satt och tjötade loss i slutet. Från att gå till hans tillbakablickar till nutid gjorde filmen så...platt! Det blev inte ett värdigt avslut för filmen då den går in på djupet och sen avslutar med ett kippa efter andan på ytan.
Fun Fact: Scarlett Johansson och Sean Peen tackade nej till rollerna Marlena och August.
Efter mycket hoppande mellan hur många Allies filmen skulle få, så hamnade jag till slut på 3½ Allies. Den hade kunnat få en 4:a men jag tycker inte att Pattinson gör filmen värd så många poäng. Waltz och Witherspoon är briljanta i sina roller (dock lite schablonartade men, men) men någon fantastisk kärlekshistoria blir det inte för mig.
WHEN IN ROME
Beth (Kristen Bell) är en framgångsrik curator på Guggenheim och fullständigt misslyckad när det kommer till kärlek. När hon får reda på att hennes syster ska gifta sig med en italienare så flyger hon till Rom för att vara med på deras bröllop. Där träffar hon på Nick (Josh Duhamel) och blir intresserad, men när hon får se honom med en annan kvinna så blir hon stupfull och får den briljanta idén att sno mynten, och dessutom en spelmarkschip, ur en fontän som sägs bringa kärlek. Men när hon kommer tillbaka till New York så blir hon förföljd av de män som mynten tillhörde, och en av dem är även Nick. Nu är frågan om Nick verkligen är intresserad av Beth eller om det är på grund av spelmarkschippen?
De bästa filmerna är de man inte har några förväntningar på och precis så var det i detta fallet. Egentligen så har jag aldrig höga förväntningar när det kommer till romantiska komedier så jag blir alltid glatt överraskad. Anywhoo, Kristen Bell är som vanligt den som lyfter filmen och gör den 75% roligare. Nu spelar hon arbetsnarkomanen Beth som blir förföljd av olika killar, den ena konstigare än den andre, och vi får se henne bli mer och mer irriterad. Josh Duhamel, som spelar Nick, är trovärdig och ger lite balans till Beths knasigheter. Det som är ett stort plus i When in Rome är att båda huvudkaraktärerna är precis lika knasiga, även om de är det på olika sätt. Sen så har vi dessutom de supersuperknasiga killarna som antagligen gör både Beth och Nick kännas lite mer normala. Givetvis så finns det ju vissa scener i filmen som jag hade kunnat vara utan eftersom det ger den där påträngande "skratta, skratta då!"-känslan som alltid finns i romantiska komedier.
Snyggast: Kristen Bell har verkligen hittat sin genre, romantiska komedier. Det är som vanligt hennes skådespeleri som gör att filmen blir mycket roligare och inte så flamsig. Oavsett vem hon spelar så gör hon det på ett trovärdigt sätt, men som ändå får mig att skratta. Speciellt när hon gör så fel som det bara kan bli, exempelvis när hon ska försöka krossa krukan eller blir superfull!
Saknas: Även om Beth och Nicks förhållande känns trovärdigt så känner jag att det saknas gnistor när de väl är i samma scener. Det finns en trovärdighet att de skulle kunna vara attraherade av varandra, men inte mer än så. Jag kan inte sätta fingret på om det är personkemi eller manuset som bidrar till det.
Fun Fact: När Beth står i fontänen så ser man att alla mynten som finns i den är amerikanska.
Jag ger When in Rome 3 Allies! Jag tyckte den var gullig och det är ett roligt upplägg. Ibland vill man bara ha en film som man kan titta på och mysa ner sig i soffan med, och då är det här precis en sådan film!
YOU AGAIN
Marnie Wilson (Kristen Bell) har äntligen lyckats lägga sin skoltid bakom sig och jobbar nu som en av de mest framgångsrika inom PR. Men när hon får reda på att hennes bror tänker gifta sig med Joanna (Odette Yustman) faller hennes värld samman. Joanna var hennes stora plågoande under hennes skoltid och den som gjorde hennes liv helt miserabelt. Hon får även reda på att Joannas moster Ramona (Signourney Weaver) var vän med hennes mamma Gail (Jamie Lee Curtis) men att vänskapen slutade mindre lyckat. Men när Marni upptäcker att Joanna inte ens minns henne så blir hon besluten att visa för sin bror vem Joanna egentligen är.
You Again är ju en sådan film som är förutsägbar, men som jag ändå kan tycka är rolig. Det mesta av den komiska succéen hänger på att Kristen Bell är så naturlig i rollen som Marnie. Hon blir aldrig överdriven i sitt kroppspråk eller i sina miner, trots att hon några gånger är påväg att verkligen smälla av, vilket gör att filmen inte blir så "gå-påig" som vissa komedier kan bli. Odette Yustman har jag aldrig sett innan och hon spelar rollen som Joanna bra, dock lite överdriven, men står sig ändå mot de andra skådespelarna (som ändå är Sigourney Weaver och Jamie Lee Curtis liksom!). Jag tycker ändå att det fanns stunder då jag skrattade högt och trots att man väldigt lätt kunde förutse slutet så kände jag ändå att filmen var intressant. Dels ur den komiska synvinkeln men också utifrån att Joanna låtsas att inte ens känna igen Marnie för att undvika den obehagliga konfrontationen. Sympatin pendlar liksom mellan Marnie som har så mycket ilska inom sig och bara vill ha ett förlåt, vilket gör att hon nästan blir lika taskig som Joanna, och Joanna som bara vill glömma allt och vara den personen hon är nu.
Snyggast: Kristen Bell är verkligen så rolig, eftersom hon är så naturlig! Hon gör att man faktiskt tycker synd om Marnie men också skrattar åt henne, exempelvis när hon sitter fastbunden på flygplanet och blir matad med salta kex av flygvakten. Hade de valt någon annan att spela Marnie så hade det nog lätt blivit lite av en trams-komedi.
Saknas: Ibland blir det faktiskt en trams-komedi, speciellt när det kommer till de som mest cirkulerar runt i filmen. Betty White är INTE rolig som den konstiga mormodern och karaktären Will är ju mest bara där. Han säger typ inte mycket och verkar inte riktigt fatta vad det är som händer. Det tycker jag mest är irriterande, det hade blivit mer intressant och dessutom roligare om han hade fått vara med mer i filmen istället för att ha den där "men tjejer, kom överens nu, heehee"-attityden som han verkar ha.
Fun Fact: Precis som i filmen så kom Sigourney Weaver och Jamie Lee Curtis i samma klänning för att skoja lite med folk.
Jag tycker ändå, trots de lite lätt tramsiga inslagen i filmen, att den var rolig! Den får 3 Allies av mig, som betyder helt klart sevärd men kanske ingen toppentoppenfilm.
PIRATES OF THE CARRIBEAN: ON STRANGER TIDES
I den fjärde Pirates of the Carribean-filmen så försöker Jack (Johnny Depp) hitta ungdomens källa. Dock är han inte ensam om det. Förutom han själv så är spanjorerna, Barbossa (som numera arbetar åt kungen i England), Svartskägg och hans vackra dotter Angelica(Penelope Cruz) ute efter samma sak. som vanligt så går det inte alltid som Jack själv vill och innan han själv insett det så är han fast mellan olika löften.
Efter mycket funderingar så kom jag äntligen fram till varför den här filmen INTE funkar! Det största problemet är att man har låtit Jack bli huvudpersonen, vilket i sin tur gör att filmen byter inriktning. I de tre förra filmerna så funkade konceptet eftersom Jack bara var en av bofigurerna och det redan fanns en huvudkaraktär med ett tydligt mål. Nu blir det mest att Jack vinglar sig fram och tillbaka i hela filmen och man får inte riktigt grepp på vad det är han egentligen vill. Varför vill han ens hitta ungdomens källa? Figuren Jack Sparrow är inte gjord för att vara i centrum, han måste stå i utkanten av filmen! Nog sagt om det så kan jag i alla fall säga att själva manuset och historien i sig är en trevlig överraskning från den tredje Pirates-filmen, som jag tyckte var en enda jättestor snoozefest. Det är fartfyllt och mycket som händer, vilket alltid är trevligt i en film som är menad att endast underhålla.
Snyggast: Specialeffekterna måste givetvis få ett kudos. ALLT, enligt mig, ser realistiskt ut och de har nog verkligen inte sparat på krutet. Vilket i sin tur gör att filmen blir mycket mer underhållande.
Saknas: Det absolut största problemet med filmen är att den är så fruktansvärt rörig. Mycket av det beror på problemet med Jack och hans motiv och att det finns cirka fem andra historier som vävs in i en redan komplicerad historia.
Fun Fact: Penelope Cruz var gravid under inspelningen av filmen, och när bulan blev så stor att de inte kunde "täcka över" den med kläder så fick hennes yngre syster Monica hjälpa till. Monica fick vara med i alla tagningar där de filmade långt ifrån, medan Penelope gjorde alla där hennes ansikte syntes.
Pirates of the Carribean - On Stranger Tides får 2½ Allies av mig! Ja, den är underhållande men mer än så blir det inte. Historierna är alldeles för platta och komplicerade och väcker inga känslor hos mig. Men ja, är man ute efter en bra äventyrsfilm så kan det här vara rätt film!
LIMITLESS
Eddie Morra(Bradley Cooper) är en loser. Han har inte lyckats skriva klart sin bok, hans lägenhet är sunkig och nu har även hans flickvän(Abbie Cornish) lämnat honom. Men när han en dag stöter på en gammal bekant som ger honom ett litet piller kallat NZT så förändras hela hans liv. Plötsligt får Eddie 100% tillgång till sin hjärna och blir ett geni. Han lyckas skriva klart sin bok på fyra dagar och NZT hjälper honom att komma i kontakt med höjdare inom finans och ekonomivärlden. Men ju mer Eddie tar NZT desto mer glömmer han av. Dagar försvinner och till slut kommer han inte ihåg stora brottstycken av vad han har gjort. Inte nog med det så inser Eddie att någon förföljer honom, någon som vill ha honom död.
Jag måste faktiskt säga att jag tyckte att den här filmen var riktigt intressant! Hela idén med ett piller som gör att människor kan få tillgång till !00% av deras hjärna var en riktigt cool idé. Skådespeleriet är exemplariskt och detsamma gäller manuset. En film med den här sortens tema kan ju lätt bli överdrivet och väldigt mesigt men Limitless lyckas hålla det på en trovärdig nivå. Det är även intressant att se Eddies berochdalbaneframgång och att han inte lyckas alla gånger och det är en av sakerna som gör filmen bättre. Det som också är intressant är vilka tankar Limitless triggar igång. Hur mycket av vår framgång beror på utseende och vältalighet? Hur skulle en människa kunna klara av 100% tillgång till vår hjärna?
Snyggast: Det absolut bästa med filmen är när de genom att bara ändra ljuset visar när Eddie får NZT i kroppen och det börjar verka. Det ger en hint av hur Eddie upplever sin omgivning och hur han blir allt mer upplyst. Det är ett sådant enkelt knep, men dcet funkar verkligen för den som tittar. Detsamma gäller när han slutar att ta NZT och hur ljuset ändras till ett blått, kallt sken som visar hur tråkig och ordinär världen måste se ut utan pillret i kroppen.
Saknas: Jag tyckte att slutet kunde ha varit lite mer genomarbetat. Det blev en känsla av "Okej, nu är allt bra" när hela filmen går ut på att ingenting är bra. Jag hade velat ha ett lite längre slut där de förklarar lite mer ingående hur Eddie har lyckats överleva, istället för den macho-uppvisning som kom.
Fun Fact: Shia LeBeouf skulle egentligen ha spelat Eddie, men var tvungen att tacka nej på grund av att hans vänstra hand hade blivit skadad i en bilolycka.
Jag tycker att Limitless är en jättebra film! Välarbetad, bra manus och jättebra skådespelare. Jag är ju inte helt såld på slutet, om jag ska vara ärlig, och därför får den 4 Allies (vilket ändå är högt så hurra för det)!
MORNING GLORY
Den unga, ambitiösa Becky Fuller (Rachel McAdams) får sparken från sitt nuvvarande jobb och tvingas därför att söka nytt. Av en lycklig händelse så får hon jobbet som producent för Daybreak, en dalande och ointressant morgonshow som ingen egentligen tittar på. Men Becky är fullt besluten att visa vad hon går för och anställer därför journalistlegenden Mike Pomeroy (Harrison Ford) i förhoppningen om att han ska kunna göra programmet mer intressant. Vad Becky inte vet är att Mike är en av de jobbigaste personerna hon mött i sitt liv, och han inte självmant kommer göra det hon säger.
Jag blev glatt överraskad av Morning Glory! Förutom ett extremt välskrivet manus så är det späckat med bra skådespelare som verkligen går in för sina roller. Becky balanserar på neurotisk till rolig, speciellt när hon träffar Adam (Patrick Wilson) och subtilt försöker ragga på honom. Även om själva historien är rättså slätstruken och jag vet vad som kommer att hända så bryr jag mig inte, för filmen är ändå överraskande rolig och bra! Man kan inte låt bli att tycka synd om stackars Becky som kämpar md näbbar och klor för att showen ska bli populär, medan det känns som om alla andra inte bryr sig ett skvatt om den ens las ner. Det är de olika rollerna som bidrar med små saker som i det stora gör filmen till en hit!
Snyggast: Den fantastiska surkorven Mike Pomeroy och hans hatiska inställning till morgonshowens innehåll fick mig att skratta högt. Speciellt när hans kollega och andra programledare Colleen (Diane Keaton) tar allt med ett leende. Hon pussar grodor, gör paper-mache och larvar runt medan han vägrar öppna munnen såvida det inte handlar om ekonomi, politik eller världshändelser.
Saknas: Jag skulle vilja ha liite mer av Becky och Adams förhållande. Ja, det finns scener där det fokuserar på de två men jag skulle vilja få en större inblick i deras relation. Jag tror det hade bidragit med lite mer "myskänsla" till filmen, som är en riktig mysfilm!
Fun Fact: IBS-studion är faktiskt en riktig studio som används för nyheter och underhållningsprogram.
Morning Glory får 4 Allies av mig! Generöst, tänker ni. Ja, svarar jag då. Det är generöst eftersom jag oftast är ganska hardass med betygen men den här filmen ger mig precis det jag vill ha och förväntar mig av den. Jag vill bli underhållen, och det blir jag! Och dessutom så överraskar den här och var och jag skrattar riktigt högt åt vissa skämt och situationer. så ja, 4 Allies är välförtjänat!
THOR
Thor (Chris Hemsworth) blir utkastad från Asgård av sin far Oden (Anthony Hopkins) på grund av sin arrogans och självsäkerhet. Istället skickas han till jorden, där han inte har sina krafter längre. Väl nere på jorden träffar han forskaren Jane Porter (Natalie Portman) och inser att han måste börja anpassa sig för att kunna passa in. Men när Loke vänder sig från sin familj så inser Thor att han återigen måste kämpa för att kunna rädda både jorden och Asgård.
GUD VILKEN BESVIKELSE! Sådär, nu var det sagt! Ja, Chris Hemsworth är faktiskt jättebra som den arrogante och överdrivet kämpaglade Thor och Tom Hiddleston, som spelar Loke (som är den direkta motsatsen) är perfekt för sin roll. Men manuset och själva historien är jag så besviken på. Jag hade hört att Natalie Portman hade fått rättså mycket kritik för sin roll och nu förstår jag varför. Hela hennes rollfigur är så fruktansvärt meningslös! Hon är töntig och fnittrig och deras lilla kärlekshistoria hade jag gott kunnat klara mig utan. Varför de inte la tyngd på mer monster och krigsdrabbningar förstår jag inte? Något budgetproblem kan det ju inte ha varit då allting annat är så fruktansvärt påkostat. Efter en sådan förväntning som jag hade byggt upp efter att ha sett trailern så måste jag säga att jag blev otroligt besviken. Karaktärerna håller inte, storyn håller defintivt inte och jag blir bara irriterad på dessa ständiga klichéer som finns (Thor är blond och munter, Loke är smal och dyster, Jane är fnittrig och typ "tjejtuff"). Dessutom så irriterar det mig något fruktansvärt att Thor i början är så galet arrogant och självsäker och sen blir helt supermesig och ödmjuk på en sekund så fort han kommer till jorden. En person måste utvecklas, det är ju det som gör en film bra, inte bara helt vända i sin personlighet!
Snyggast: Kudos ändå till de som har designat Asgård, Jotunheim och regnsbågsvägen, det kan inte ha varit helt lätt. Trots detta så har de gjort det på ett sådant sätt att det ändå känns verkligt. Jag menar, hur lätt kan det egentligen ha varit att göra en regnbågsväg på ett sådant sätt att jag som tittar faktiskt köper att det skulle kunna se ut sådär? Så det är faktiskt något som lyfter filmen till det bättre!
Saknas: Vem skrev ihop de tråkiga och förutsägbara bitarna som bildar karaktären Jane Foster? Hon är så fruktansvärt tråkig, tjejig och förutsägbar så det finns inte! Hon försöker ge ett sken av en tuff forskare och är van vid det hårda livet, men så fort Thor kommer och kysser henne på handen så faller hela fasaden. Jag är egentligen väldigt förtjust i Natalie Portman, extra mycket efter Black Swan, men hon var INTE rätt person för den här rollen! För att rolliguren Jane skulle funka så behövs det någon med mer "umpff".
Fun Fact: Egentligen så skulle personen Dr Donald Blake fått vara med i filmen, och spelad av Kevin McKidd, men eftersom Donald Blake faktiskt är Thors låtsasidentitet i Marvel så skippade man den idén.
Nää, alltså jag vill inte ge Thor sånahär låga betyg då jag hade så himla höga förväntningar på filmen men den får bara 2 Allies! Ja, jag har ju gått rätt hårt på den ovanför så ni förstår nog varför. En 2:a är alltså betyget "Inte speciellt sevärd" och det står jag minsann för!
THE MECHANIC
Arthur Bishop (Jason Statham) är en mekaniker - en elityrkesmördare som alltid arbetat själv och alltid har utfört sina uppdrag utan några känslor. Men när han blir tvingad att mörda sin äldsta vän kan han inte låta bli att bli känslomässigt involverad när han senare blir uppsökt av hans väns son, Steve (Ben Foster). Steve vill följa i Arthurs spår och bli en mekaniker, för att kunna hitta den som dödade hans far och kräva rättvisa.
Okej. Nummer ett: Jason Statham är en cool människa, det går inte att förneka! Han får oftast spela coola människor som kan riktigt coola saker. Samma tema är det med the Mechanic. Harry Bishop är bäst inom sitt yrke och äger kunskaper och tricks som ingen annan man. Man kan ju inget annat än att bli imponerad av det metodiska noggrannhet som han besitter. I början så kände jag däremot att det var upplagt för ganska så självklara händelser. Den känslan försvann när Steve kom in i filmen för plötsligt så kretsade historien istället kring honom och Harry blev mer av en sidekick än huvudkaraktären. Detta för mig gjorde att filmen fick ett väldigt uppsving och man slapp den där självklarheten som ibland finns i sånahär actionfilmer. Kan ju dock inte förneka att jag förutsåg slutet, men istället för att sitta och gnälla över det så kunde jag koppla av och börja intressera mig för Harry och Steves relation.
Snyggast: Alltså, Jason Statham är ju lite av en favorit hos mig och jag måste säga att när det kommer till att spela hårdkokta, muttrande och mystiska män så är han bäst på det! Harrys karaktär hade lätt kunnat kännas löjlig och lite fånig men det slipper vi genom Jason Stathams skådespeleri!
Saknas: Kort och gott: Minni Andéns karaktär känns onödig, jätteonödig. Vad gör hon där? Vad bidrar hon med, förutom lite naket i början av filmen?
The Mechanic får 3 Allies av mig! Det är en helt okej film, sevärd, men den överraskar som sagt inte. Det är snarare en sådan film där man vet vad man får, vilket också kan vara okej. Jag tror inte filmen utgår från att vara nästa Inception och den klarar sig väl på vad den vill leverera!
THE PHANTOM OF THE OPERA
Ett operahus i Paris blir under 1800-talet terroriserat av en maskerad figur, som har fått namnet Fantomen på operan (Gerard Butler). Den unga sopranen Christine Daaé (Emily Rossum), som förlorat sin far, får besök av någon som kallar sig Musikens Ängel och som hjälper henne med hennes sång. Men vad hon inte vet är att Musikens Ängel och Fantomen är samma person, ett musikaliskt geni som gör allt för att hon ska lyckas då han är djupt förälskad i henne. Endast Madame Giry, som också jobbar på operan, vet att Fantomen dessutom är galen och inte drar sig för att döda för att få sin vilja igenom.
När jag gör min recension så utgår jag endast från filmen, eftersom jag inte har sett musikalen, så¨detta är klargjort! Då kan jag alltså säga att: jag älskade den! Jag är en sucker för musikaler och den här var verkligen en positiv överraskning. Andrew Lloyd Webber har inte direkt lyckats få mig att tappa andan innan med sina musikaler, men det vände nu. Alla sånger etsar sig fast i mitt minne och jag går och nynnar på dem i evighet. Texterna är så beskrivande och förklarar verkligen karaktärernas patos att det knappt behövs att någon faktiskt talar istället för sjunga. Gerard Butler, inte visste jag att han kunde ta ton, förmedlar verkligen den ensamhet och galenhet som Fantomen måste uppleva och jag blir verkligen rörd av hans ledsamma toner. All musik lämnar mig andlös och jag vill bara höra mer. Dessutom så blir man verkligen fångad av den komplexa och intressanta relationen mellan Fantomen och Christine, och det finns egentligen ingen antagonist vs protagonist. För mig så är inte Fantomen en dålig person trots att han gör dåliga saker. Detta gör att man inte riktigt vet vem man hejar på under filmens gång (dock hejar jag på Fantomen, I admit it!).
Snyggast: Jag är egentligen inte så galen i att det knappt finns något tal i musikaler eftersom jag tycker att det kan bli lite väl tråkigt efter ett tag, men hej vad felfelfel jag fick! I The Phantom of the Opera behövs det inget sånt, alla sånger lyckas mer än väl att förmedla de känslor och tankar som Fantomen och Christine upplever mellan varandra.
Saknas: Ibland kan jag känna att Christine får mycket utrymme för ingenting. Det är många fina sånger men jag hade önskat att hon kunde få lite mer innehåll där hon förklarar varför hon känner både en attraktion men också en vämjelse mot Fantomen. Nu blir det mest "nej jag vill inte vara nära dig, fast jo det vill jag, fast nej, fast jo!". Hon förvandlas till en rättså slätstruken karaktär när hon egentligen är den mest komplexa av dem allihopa!
Fun Facts: Minnie Driver, som spelar La Carlotta, sjunger inte sina egna sånger. Även om hon är en utbildad sångerska, så kunde hon inte ta de höga tonerna som krävs för rollen och därför är hon "dubbad" (om ni ser filmen så förstår ni, hon har en väldigt eeh...speciell röst).
Phantom of the Opera får faktiskt hela 5 Allies! Denna superrecensionen motiverar jag därför att filmen pendlar mellan komisk, mörk, obehaglig, sorglig. Ja, den går genom ett helt spektrum av känslor som man kan tänka sig känna under en film. Sminkningen och specialeffekterna är fantastiska och ävenom det finns lösa trådar här och var så skiter jag i det! För när filmen är slut så slutar jag inte tänka på den, vilket för mig är tecknet på en riktigt bra film som inte släpper taget.
I AM NUMBER FOUR
Aliens och deras beskyddare gömmer sig från utomjordingar som vill utplåna dem, allt enligt olika nummer. John Smith (Alex Pettyfer) är en av dessa aliens, och även nummer fyra, och har hela sitt liv hoppat från ställe till ställe. När han kommer till en småstad i USA kan han inte låta bli att bli kär i en flicka(Dianna Agron) och även upptäcka vilka gåvor han besitter. Men tiden håller på att rinna ut, då nummer tre blir dödad, och John plötsligt träffar nummer sex.
FY TUSAN vilken snoozefest! Alex Pettyfer är tyst, stoisk och snygg och Dianna Agron är liten småstadsbrud med större förhoppningar. Det är så fullt med klichéer att jag knappt kan räkna dem. Och jag blir så fruktansvärt besviken på historien, det är en typisk "i mitten"-film, man får inte se början och inte heller slutet vilket gör att det känns som en oavslutad historia. Jag blir inte imponerad av manuset, återigen för att alla figurer är extremt kliché och deras beteenden överraskar mig aldrig. Det här känns verkligen inte som en film där de har lagt ner tid på att få historien att fånga en, utan snarare på att ha med så många coola specialeffekter som möjligt.
Snyggast: Ja, om jag ska vara helt ärlig så är bara specialeffekterna det som gör filmen sevärd. John och number sex har en del coola moves när de försvinner i tomma luften och skjuter ljusstrålar från händerna.
Saknas: Det finns absolut ingen historia i filmen! De olika karaktärerna är fruktansvärt platta vilket gör att jag inte bryr mig det minsta om deras historia och vad de vill i livet.
Fun Fact: Studion försökte sälja filmen som en "Twilight för killar", men misslyckades ändå med att dra in lika mycket pengar som Twilight-filmerna.
I Am Number Four får två Allies, och inte mer! Och då är jag faktiskt generös....
ADELE AND THE SECRET OF THE MUMMY
Adéle Blanc-Sec är en ung kvinna som lever i Frankrike under början av 1900-talet. Helt orädd ger hon sig ut på äventyr bland pyramider i Egypten för att rädda sin syster. Genom att kunna få en mumie att återuppstå, med hjälp av professor Espérandieu, kan hon få kunskap över hur hon ska kunna få sin syster frisk igen. Men när professorn blir inspärrad efter att ha släppt lös en pterodactyl mitt i Paris blir Adéles plan genast mycket svårare.
Alltså när jag först läste baksidan av fodralet så tänkte jag "men guud, så töntig!" men ger man filmen en chans så är det fantastisk rolig! Med Luc Besson som regissör och överraskande bra specialeffekter så blir jag överraskad över hur mycket jag tycker om storyn. Men det är en väldigt speciell film, tycker du inte om lite (eller snarare väldigt) orealistiska filmer kommer du nog bli uttråkad för det finns inget med Adéle Blanc-Sec som är realistiskt. Det är talande mumier, konstiga skurkar, en flygödla och professorer som kan få döda att återuppstå. Men OM du, precis som jag, tycker om sådanahär filmer så borde du defintivt se den här!
Snyggast: Jag älskarälskarälskar att filmen är på franska, istället för att vara på engelska. Nu är ju jag även lite smått besatt av fransk kultur vilket även inkluderar språket så därför tyckte jag att det var så himla härligt att se en film som utspelar sig i Paris och där de faktiskt pratar franska. Det gör hela filmen så mycket mer levande och de franska skådespelarna är i toppklass! Vissa filmer som är på adra språk än engelska kan man ju tycka är lite småjobbiga eftersom öronen inte är vana, men det hände aldrig under den här filmen.
Saknas: Hm, jag kan inte tänka ut något speciellt som jag kände saknades när jag såg på filmen. Däremot kan jag nog tycka att vissa detaljer var väldigt vaga. Exempelvis the bad guy som man aldrig riktigt fick reda på vem han var. Inte för att jag vill ha hela hans livshistoria, men det hade varit intressant att få lite mer detaljer om hans och Adéles relation.
Jag ger Adéle and The Secret of the Mummy hela fem Allies! Detta på grund av att jag inte kan komma på en enda sak som störde mig under filmens gång och jag blev verkligen fast. Luc Besson har gjort en kanonjobb, både med skådespelarna och med specialeffekterna. Även om det är en film som kanske inte riktar sig till alla (vilket jag brukar tänka på som kriterie när jag ger Allies:arna) så tror jag att alla skulle fnna filmen väldigt underhållande!
THE RITE
The Rite handlar om en ung präst, Michael Kovak (Colin O' Donoghue) som blir förflyttad till Rom för att lära sig exorcism, trots att han tvivlar på sin tro och inte tror på varken Gud eller Djävulen. Där får han rådet av sin lärare att söka upp prästen och exorcisten fader Lucas, spelad av sir Anthony Hopkins. Där får han vara med i en exorcism med en 16-årig flicka och strax efter det så börjar Michael att se tecken på att Djävulen finns överallt...
Alltså... jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Det är få gånger då jag blir riktigt rädd och hoppar till. Jag hade stora förhoppningar på filmen men den föll liksom platt. Jag tycker personligen att det börjar bli lite småtråkigt med exorcistfilmer där folk vrider och vänder sig och skriker snuskiga saker och beter sig allmänt besatt utan att man ens får SE demonen. Och precis likadant är det i The Rite, besatta människor som ålar runt och berättar hemligheter ur Michaels liv medan han ser förvånad ut. Inte ens Anthony Hopkins lyfter filmen, snarare blir det tvärtom. Jag förväntar mig väl lite väl mycket av honom och när han inte leverar så blir det extra tydligt.
Snyggast: Colin O'Donough, som jag aldrig sett innan, är verkligen jätteduktig som den tvivlande prästen Michael. Han är faktiskt den som ger lite tyngd åt filmen, det hade varit lätt att bara springa runt och se förstörd och ledsen ut, men han lyckas bättre än så. Hoppas vi får se mer av honom!
Saknas: VARFÖÖR kan vi aldrig bara få se en demonjävel? Som sagt, jag är så trött på krälande människor som pratar snusk och beter sig obscent. Jag vill se en riktig demon, jag vill se hur de ser ut!
Fun Fact: Mikael Håfström fick vara med på en riktig exorcism innan filmen, han var inte tillåten att vara med i rummet men fick sitta utanför och lyssna på det som hände.
Nepp, The Rite får bara två Allies av mig. Mest på grund av att jag aldrig blir rädd eller hoppar till, dessutom så saknar jag lite mer fakta om exorcism eller demoner (då filmen bygger mycket av historien på att han utbildar sig och ska lära sig).
THE BOAT THAT ROCKED
The boat that rocked handlar om en radiostation som spelar piratradio, alltså "förbjuden" musik som inte passar sig på den stränga 60-talet. För att kunna undvika lagar och regler så befinner de sig på en båt ute i Nordsjön, där de är helt fria från lagar! Carl, yngst och nyast, stiger på båten och får lära sig att samsas med en rad olika och annorlunda människor som bara vill en sak: att rocka!
The boat that rocked är ju en såndär klassisk engelsk film som man bara vet kommer vara bra, den är i samma stil som Love Actually och Bridget Jones och är fullsmäckad med olika kända brittiska skådespelare. Filmen lever på att den ena scenen är roligare än den andra och även om den kanske vill ha ett djup så känns det mer som en utpräglad brittisk komedi. Jag tycker att den faktiskt fungerar väldigt bra som en komedi och extra roligt blir det när alla detaljer som till exempel 60-tals kläderna och musiken kommer in. Det är helt enkelt en jättebra film om man tar den för vad den är: lite flamsig och lite färglad!
Snyggast: Haha ja här måste jag verkligen säga Kenneth Branaghs superstela och tillfixade karaktär, han spelar en politiker som till varje pris vill sätta stopp för radiostationen, och han gör det så himla bra! Varenda gång han var i rutan så kunde jag inte låta bli att skratta, han är så fruktansvärt stel och tråkig och faktiskt riktigt elak några gånger (fast han själv anser att han är superrolig). Kenneth Branagh är perfekt i rollen och han är verkligen ett stort plus i filmen!
Saknas: Ja, jag kan inte riktigt komma på något som jag själv tyckte saknades i filmen. Det som folk möjligen kan tycka är tråkig är, som jag tidigare nämnt, att filmen egentligen inte är djup. Man får en rättså glad och lättsam inblick i 60-talet men filmen väljer att ligga där och skvalpa och nöjer sig med att vara en komedi. Richard Curtis valde ju att väva ihop en massa olika historier om piratradio istället för att göra filmen om bara en, vilket kan vara en av orsakerna till att filmen kan uppfattas som lite ytlig.
Fun Fact: Filmen är löst baserad på radiostationen Radio Caroline, vars historia påminner mycket om vad som faktiskt händer i filmen.
Filmen får 4 Allies av mig! Jag utgår ifrån att det är en komedi som helt enkelt utspelar sig vid en viss era och på en viss plats, och därför tycker jag att den förtjänar en 4:a. Det är en rolig film som man defintivt borde se om man gillar brittiska komedier, och dessutom är den fullt av brittiska skådespelare som lyfter filmen.
HOPP
Hopp handlar om kaninen PH (förkortning för Påskharen) som precis ska bli den officiella påskharen, men istället så försvinner han till Hollywood för att bli trummis. Där träffar han Fred, wn slacker som inte haft ett jobb på ett år och bor hemma hos sina föräldrar, och tillsammans så försöker de förverkliga PH:s dröm om att bli trummis. Men på Påskön så försöker kyckligen Carlos, alltid andra assistent men aldrig boss, ta över och bli nästa Påskhare.
Om man bortser från att historien är supermegaoverklig och liiite väl töntig så är faktiskt Hopp väldigt underhållande och väldigt välgjord. Russel Brand, som gör rösten till PH, har verkligen levt ut sin karaktär. James Marsden är helt okej som Fred, losern som bor hemma hos sina föräldrar och som fortfarande inte har hittat ett jobb som han är 100 % nöjd med. Det enda som irriterar mig i filmen är att det är extremt övertydligt, både med handling och med humorn. Jag saknar liksom den där lite underfundiga glimten i ögat-komedin som tecknade filmer oftast brukar vara. Men ja, Hopp är säkerligen menat som en film som riktar sig till barn, inte 21-åriga bloggare! Förvänta er INTE att det här ska vara i samma anda som UPP eller Toy Story. Men vill man ha ett underhållande äventyr som är färgglatt, lättsamt och fyllt med gulliga kaniner och påskkycklingar så är det rätt film.
Snyggast: Det snyggaste i filmen är defintivt animeringarna! Man kan inte låta bli att bli så glad över alla söta, jättegula kycklingar och färgglada godiset. Både Russel Brand (PH) och Hank Azaria (kycklingen Carlos) lyfter också filmen med sina roliga röster! Speciellt Carlos med sin latinamerikanska brytning och går runt bossar.
Saknas: Som jag skrev innan så tycker jag personligen att skämten är lite väl enkla, och att man kan sakna de där underundiga skämten som funkar på både barn och vuxennivå. Det känns ibland väldigt tydligt med vad som är menat att vara kul, vilket ibland kan bli lite tråkigt i längden om man inte tycker att sådana skämt är roliga.
Jag ger ändå Hopp hela tre Allies! Den förtjänar den pga den otroligt bra animeringen och detaljerna.
GREENBERG
Nu blir det allvarligt filmtips till alla er läsare. Greenberg handlar om ja, fyrtioåriga Roger Greenberg som ska bo i sin brors hus i L.A medan brorsan är på semester med familjen. Där möter hans familjens assistent Florence och försöker under sin tid i L.A förstå sina känslor för både henne men också de känslor som dykler upp när han konfronterar sitt förflutna.
Jag måste ge cred till Ben Stiller som spelar den neurotiske och självförstörande Roger Greenberg perfekt. Efter flera tramskomedier så blir man glatt överraskad när han lyckats ta fram egenskaper hos karaktären som gör att man ömsom tycker att han är en idiot, ömson tycker synd om honom. Det är Roger och Florence som gör filmen. I början är det svårt att förstå vad själva filmens pathos är, det går inte att sortera in Roger i ett fack och man förstår inte vad hans önskan egentligen är med att temporärt bo i L.A. Men låter man filmen sjunka in och inte leta efter gömda budskap så inser man att det egentligen inte är Roger som står i fokus, utan alla andra omkring honom.
Snyggast: Ben Stillers skådespeleri överraskar och förbryllar en på samma gång. Efter alla hans komedifilmer så blir jag glatt förvånad över att se hur bra han kan gå från idiot till ensam stackare på bara några minuter.
Saknas: Jag hade önskat ett starkare budskap med filmen, början är lite sisådär och fångar mig inte så värst mycket. En bättre inledning hade gjort så att resten av filmen hade flytit på bättre.
Fun Fact: I början var Amy Adam och Mark Ruffalo påtänkta att spela Florence och Roger.
Greenberg är inte en film för alla. Jag var inte säker på om jag tyckte om det efter jag hade sett klart den. Men efter ett tag så inser man att filmen är så rörig eftersom det inte svarar på några frågor överhuvudtaget. Som jag sa innan så tycker jag inte att det är Greenberg som är centrum utan det är alla de val och saker han säger som lämnar svallvågor i andra människors liv. Det är deras historier som är intressanta! Greenberg får faktiskt bara 2 Allies av mig därför att jag tycker att det är en helt okej film att se på men efteråt så lämnar den inga tankar eller funderingar. Man måste också vara på ett visst humör för att kunna uppskatta Greenberg, vilket kanske inte gör det till en film som går hem hos alla!
KOMMISSARIE SPÄCK
När en man hittas död i sitt eget hem, ihjälspetsad av hushållsknivar och dessutom en pepparkvarn, kallas kommissarie Späck in för att lösa fallet. Trots bristande bevis på sin teori så fastslår Späck att det handlar om ett seriesjälvmord. Hans kollega, Grünvald Karlsson, tror istället att det gäller en deal i den undre världen. För att få hjälp med att lösa mordet så kallas polisen Irene Snusk in.
Alltså, vad säger man? Kommissarie Späck är inte roligare än du tror att den ska vara. Det är knappast någon film som överraskar en i slutändan. Det är en ren spoof på Beckfilmerna, givetvis. Ibland så lyckats det och ibland så lyckas det inte alls. Det beror helt på vilken slags humor man har som tittare. För mig så var det inte riktigt min stil och jag fann bara några få skämt roliga. Det är dom små skämten som gör filmen och ibland tycker jag att det dras för långt med vissa saker, exempelvis Irenes förkärlek för S&M.
Snyggaste: Som sagt, det är de små skämten i filmen som gör att den blir roligt. Exempelvis när någon av misstag håller pistolen åt fel håll och skjuter sig själv i pannan. Det är ingenting som bidrar till själva historien, men det gör filmen mycket mer underhållande än de skämt som bara är grova och plumpa.
Saknas: Jag skulle vilja önska en mer finess i filmen, alla skämt måste inte vara överdrivna för att det ska vara roligt. Vissa scener och personer är roligare om det är nedtonat.
Kommissarie Späck hade kunnat bli jätterolig, men det faller liksom precis på målsnöret. För första gången så tänker jag faktiskt rekommendera en annan film för er som har sett Späck och blivit besvikna, och det är Hot Fuzz. Filmen får tyvärr bara 2 Allies, den är sevärd men inte så värst mycket mer.
INCEPTION
Åh herregud, Christopher Nolan visar verkligen vart skåpet ska stå med sitt nya mästerverk Inception. Ja, jag kallar det för ett mästerverk! Läs vidare så ska jag berätta varför. I en värld där människor har lärt sig att träda in i drömmar och manipulera dem, så får extraktorn Dom Cobb uppdraget att manipulera finansmannen Fischers drömmar så att han väljer att stycka upp sin fars företag och sälja det. Uppdraget i sig är svårt, men varken Cobb eller hans team kan förutse hur svårt det kommer att bli när de möter motståndet som lurar i drömmarna.
Om du inte tycker om filmer som har tvetydiga slut så kan du sluta läsa här! Slutet på Inception är för mig vad som gör hela filmen så fantastisk. Jag tänker ju givetvis inte avslöja något men stäng inte av bara för att du känner att du inte hänger med. Början är nämligen helt oförståelig men det artar sig ju längre man tittar. Leonardi DiCaprio lyckas verkligen förmedla den nedbrutna tjuven Cobb och hur han allt mer börjar tappa greppet om vad som är dröm och verklighet. Och det är inte bara DiCaprio som strålar som skådespelare, Nolan har dessutom lyckats få med supercoola Ellen Page, Joseph Gordon-Lewitt och till och med Michael Caine på ett hörn. Inget amatörskådespeleri här inte! Inception går inte att till fullo förklara i ord för personer som inte har sett den, för då kommer jag tråkigt nog spoila många delar i filmen som får hjärnan att börja arbeta. Det underbara med Inception är att den förutsätter att publiken tänker efter under filmens gång och inte bara sitter där och slötittar.
Snyggaste: Specialeffekterna och scenerna är ofelbara, inte en enda gång så tänker man att "nää, men det där känns ju jättefånigt". Det är helt naturligt att en gata reser sig upp och blir till en vägg. Nolan lyckas skapa en värld där allt känns möjligt och inte en enda gång frågasätter man som publik historien. Det är en fruktansvärt välskriven och bearbetad film.
Saknas: Är man en sådan som inte orkar ta sig igenom den första halvtimmen utan att få en redig sammanfattning om vad som har hänt i form av rullande text a la Star Wars så kan nog inledningen på Inception kännas superjobbig att ta sig igenom. Filmen kräver ens fulla uppmärksamhet och att man är beredd på att det är en film som inte går enligt en klassisk ram.
Bästa scenen: Åh vilken ska jag välja! En favoritscen är defintivt när Arthur slåss motantagonisterna i tyngdlöshet. Joseph gordon-Lewitt har ett felfritt kroppsspråk och rör sig helt problemfritt runt i luften samtidigt som han ganska så säkert kick ass.
Fun Fact: Ariadnes, Ellen Page, hår är i en tight bulle i hotellet så filmmakarna skulle slippa behöva bekymra sig om hur hennes hår skulle se ut i tyngdlöshet.
Inception är helt galet bra, från början till slut. Det är en film som får en att börja fundera på vad drömmar egentligen är för oss och vad som egentligen betyder mest för oss i livet. Är en fantasi tillräckligt om den kan tillfredställa våra känslomässiga behov? Inception är den allra första filmen som får hela 5 av 5 Allies, grattis!
ÄNGLAVAKT
Vet ni vad jag älskar mest med film? Jo, att man kan bli del av en historia som kan beröra en även om det bara är för två timmar. Precis så kände jag när jag såg Änglavakt. Ernst och Cecilia lever det perfekta livet, tills deras son Alexander råkar ut för en olycka och hamnar i koma. Deras förhållande blir allt sämre och sämre, ända tills Cecilia träffar på den franske Walter som säger att han har kommit för att hjälpa dem.
Änglavakt har möjligtvis inte den bästa storyn jag sett, eller de bästa replikerna. Då och då så känns den till och med väldigt förutsägbar och konstlad. Men jag kan inte låta bli att grina tyst för mig själv när Cecilia, Izabella Scorupco, visar sin sårbarhet mot läkarna när hon skriker ut hennes sorg över sin son. Eller förundran man får över att Ernst, Michael Nyqvist, kastar ut Walter och bara beter sig allmänt svinigt mot sin omgivning i ett dåligt försök att maskera sin oro över framtiden.
Snyggaste: Jag är väldigt förtjust i filmer som blandar språk. I Änglavakt har de valt att blanda både svenska och franska, vilket ger filmen ytterligare en dimension. Svenskan är ju tråkigt nog ett språk som kan bli lite platt när det gäller känslosamma scener, men franskan får filmen att lyfta.
Saknas: Änglavakt är ju fruktansvärt förutsägbar, det kan man inte argumentera emot. Det är ingen film som man hur för att bli blown away.
Bästa scenen: Ängladansen, se filmen och ni förstår precis vad jag menar! Heeeelt oslagbar!
Även om Änglavakt knappast komemr bli nominerad till nästa Oscar för bästa film så väcker den ändå känslor hos tittaren. Mycket tack vare Izabella Scorupcos briljanta skådespeleri som den sorgsna Cecilia som försöker hitta en mening i allt som har hänt. Filmen är helt klart sevärd, men inget extraordinärt. Därför får den 3 Allies!
SHREK 4: NU OCH FÖR ALLTID
Nu kommer det lite härliga recensioner för er som vill slappa med film i mellandagarna! Den sista Shrekfilmen var en av de filmer som handen automatiskt gick till när jag var på Hemmakväll. Har man sett de första tre, så måste man se den sista filmen också! Nu är shrek och Fiona småbarnsföräldrar och ingen är längre rädd för troll i Far Far Away. Shrek börjar däremot känna att tillvaron börjar bli lite väl förutsägbar och gör en deal med lilla Rumpelstiltskin för att kunna få en dag för sig själv. Tyvärr så blir konsekvenserna av det att Shrek raderar sitt förflutna och hamnar i en värld där han och Fiona aldrig ens har träffat.
Den fjärde Shrekfilmen väger defintivt upp uselheten från den tredje. Den är rolig, har glimten i ögat och Rumpelstiltskin (även kallad Rumpel) är så fantastiskt rolig med sina olika peruker med olika teman för hans känslor. På något sätt så känns det som om Shrek 4 försöker knyta ihop säcken, vilket den lyckas med! Fyran är minst lika bra som ettan och filmen har återigen gått tillbaka till en humor som funkar för både barn och vuxna.
Snyggast: Att Fiona en gång till får spela awesome warprincess istället för att vara den som lugnar ner Shrek efter hans utbrott. She kicks some serious ass!
Saknas:Jag är inte förtjust i stereotyper, och att de gör vissa av trollen till typ "det matglada och lite lätt fåniga"-trollet är inte riktigt min grej.
Bästa scenen: En av de bästa scenerna är när Shrek träffar Mästerkatten i stövlar för första gången och inser att han är tja, fet. Riktigt fet...
Fun Fact: I början vid ingången till husvagnsparken så står det "Abandon all hope ye who enter here", vilket enligt Dantes "Gudomliga komedi" är vad som står vid Helvetets portar.
Man blir allt som allt riktigt överraskad av den fjärde och sista filmen, kanske för att den tredje inte lämnade så mycket att förvänta sig. Den har hittat tillbaka till det speciella som gör Shrekfilmerna roliga och att man ser på dem om och om igen. Den får 3½ Allies!
RESIDENT EVIL: AFTERLIFE
Sa jag inte att det skulle bli en filmrecension snart, huuh? Resident Evil: Afterlife är den fjärde filmen om Alice och hennes kamp mot företaget Umbrella Corp. som smittat ner hela jorden med ett virus som förvandlar människor till zombies. Efter att ha blivit fråntagen alla sina krafter är nu Alice en helt vanlig människa och nu har hon slagit ihop sig med några andra människor för att hitta den enda platsen utan någon smitta, Arcadia.
För er ovetandes så är Resident Evil i första hand ett TV-spel, vilket märks om man ser på filmen. Kameravinklarna och scener i slow-motion är typiska TV-spelsgrejer men som ändå funkar i filmformat. Det får faktiskt filmen att bli ännu bättre, då Resident Evil inte kan klassas som något annat än en actionfilm.
Snyggast: Jag älskar actionfilmer! Speciellt mer övernaturligt inslag som zombies eller andra monster. Och jag älskar speciellt när en film har helt sjukt bra fightingscener, men som aldrig känns överansträngda eller onödiga. Och precis så är det i Resident Evil: Afterlife!
Saknas: Slutet irriterande skiten ur mig, bokstavligen alltså. De tre filmerna som kommit ut innan slutade precis likadant och jag trodde verkligen att den fjärde filmen skulle vara slutet på alla Resident Evil-filmerna. Men icke då, det slutade med en cliffhanger som oundvikligen kommer att leda till en femte film. MYCKET irriterande!
Fun Fact: Det här är den första filmen där Alice, Milla Jovovich, har helt brunt hår. I de andra har det varit blont med bruna slingor i.
Hade de gjort Resident Evil: Afterlive som ett avslut hade filmen fått en 4. Nu ger jag den däremot bara 3 Allies för man blir, som tittare, extremt irriterad när filmen inte får ett riktigt slut. Däremot är, som tidigare nämnt, actionscenerna helt grymma och är seriöst det som tar hela filmen upp en ytterligare nivå!
TOY STORY 3
Åh vad jag älskar Toy Story! Det var ju liksom den första riktiga animerade filmen som jag såg.
Trean var precis lika bra som ettan. Nu har Andy, killen som äger alla leksaker för er som inte minns, blivit tonåring och ska snart åka iväg till college. Av misstag så hamnar Woody, Buzz och de andra leksakerna på ett dagis istället för att åka upp till vinden som det var tänkt.
Hela filmen är så fruktansvärt genomtänkt, trots att det är den tredje filmen, och historien håller fortfarande. Det är på ett sätt väldigt fint att se vad som händer efter Andy växte upp (vilket jag satt och tänkte på under tvåan, han kan ju inte leka med sina leksaker i all evighet liksom).
Snyggaste: Allting är så välgjort, jag slås över hur bra de har arbetat med att få ner de små detaljerna. Man kan se hur det finns små fläckar med smuts på Teddys nos. Dessutom är den så himal rolig att titta på, det finns små skämt här och där som jag älskade. Bland annat att Pizza Planetrymdisarna alltid säger "craneeee!" till varenda kran som finns, liten eller stor.
Saknas: Det är ju i grund och botten en film för de yngre, så vissa skämt kan kännas lite uttjatade.
Bästa scenen: Det är utan tvekan när Buzz blir satt på "spanish mode" och gör sin lilla förförelsedans för Jessie. På spanskt manéer, givetvis.
Fun Fact: Låten som Jessie och Buzz dansar salsa till är en spansk version av "You've got a friend in me".
Toy Story 3 är ett vinnande koncept, annars hade man aldrig gjort den. Trots att det är den tredje filmen så blir man lika underhållen och slutet är faktiskt riktigt bra. Det känns naturligt och aldrig påtvingat. Den får 4 Allies, en riktigt höjdare!
THE VAMPIRE'S ASSISTANT
Huvudpersonen i filmen är Darren Shan, en sextonåring som av misstag råkar bli assistent åt en vampyr (John C Reilly) som jobbar på en freakshow, för att kunna rädda sin vän Steve. Han måste överge sin familj och sitt hem för att resa runt och lära sig att bli en vampyr.
Hela filmen är ärligt talat så fruktansvärt dålig! Och det är inte lite från att komma från mig, som faktiskt gillar så kallade b-filmer. Man blir inslängd i en historia och det känns som det borde funnits en film innan för det är så mycket i historien som aldrig förklaras överhuvudtaget! Dessutom får den ingen riktigt slut heller. Hela filmen känns som en enda lång transportsträcka och är absolut inte värd att slösa 60 spänn på Hemmakväll för att hyra. Specialeffekterna är dessutom riktigt fåniga.
Snyggaste: John C Reilly spelar för en gångs skull allvarlig och lyckas med det. Larten Crepsley är den enda personen i filmen som man faktiskt gillar och vill se mer i rutan av.
Saknas: Som sagt, specialeffekterna hos vampyrerna är riktigt fåniga. De kunde absolut gjorts bättre.
Bästa scenen: När Murlaugh och Larten slåss nere i den uppgrävda graven (utan specialeffekter som förstör det hela) är faktiskt en scen som jag kunde uppskatta. Då blev det i alla fall lite jävlar anamma!
Fun Fact: Mr Tall, spelad av Ken Watanabe, fick ha en body double för att kunna ge intrycket av att vara extremt lång.
Filmen får bara 1½ Allie, verkligen inte mer än så!
SEX AND THE CITY 2
I somras kom ju äääntligen det alla tjejer hade gått och väntat på. Fortsättningsfilmen på Sex and the city. Hur hade det gått för Carrie och Big egentligen och var Samantha fortfarande... ja, Samantha trots att hon nu är 52? Filmen utspelar sig två år efter förra och Carrie är nu gift med Big, Samantha har flyttat tillbaka till New York, Miranda lever med Steve och sin son och Charlottes dotter är nu två år. Med lite hjälp har Samantha lyckats få med alla fyra på en superlyxig resa till Abu Dhabi, där en stor del av handlingen utspelar sig. Carrie har nu också börjat känna sig som ett gift gammalt par med Big, och börjar få tvivel på hur deras liv kommer att bli framtiden.
Jag älskar serien, och älskade också den första filmen. Därför var det en sådan fruktansvärd besvikelse hur förutsägbar den här filmen var. Det som jag tycker är lite småfyndigt och speciell med SATC kändes helt som bortblåst, och istället ersatt med dåliga ordvitsar och allt för tydliga anspelningar kulturkrocken mellan Abu dhabi och Samantha och hennes sexvanor.
Snyggaste: Givetvis de oändliga ordvitsarna och kläderna. Det är inte SATC på riktigt om inte Carrie gör en ordvits. Musiken är också berättande. Blandningen av snabb New York-baserad musik möter det orientaliska och gör hela filmen extremt mycket bättre.
Saknas: Som sagt, det underfundiga med SATC känns helt som försvunnet och ersatt med någon slags "nu ska vi kränga pengar på ett redan vinnande koncept".
Tråkigt nog så är inte filmen alls på samma nivå som serien eller den första filmen. Jag blev inte alls imponerad av handlingen och vissa scener kändes inte alls genomarbetade. Därför får den trist nog bara en 2:a.
DRAKTRÄNAREN
Idag har varit en riktig jävla slappisdag. Har egentligen inte gjort någonting som jag borde ha gjort. Har en massa småtentor som ligger och väntar men jag skjuter upp dem till en annan dag. Istället kollade jag på Draktränaren (eller How to train your dragon som den heter på engelska). En fruktansvärt gullig film! Filmen handlar om vikingen Hicke som bor i en by. En nackdel med att bo den byn är att de som bor där blir attackerade av drakar som stjäl deras boskap. Hicke lyckas, trots alla odds, skjuta ner en drake men istället för att döda den så lär han sig att flyga på den och de blir vänner.
Snyggaste: Animeringarna är sjukt snygga och mun och kroppsrörelser är extremt naturtrogna. Själva draken, som Hicke kallar för Tandlöse, är jättesöt och ser ut som en blandning mellan en drake och katt.
Saknas: Det tråkiga med animeringen är att Tandlöse är extremt välgjord medan de andra drakarna mest ser ut som ja...låtsasdrakar. Det tar från en lite att de skulle vara farliga när de ser ut som korvar med underbett.
Fun Fact: Draken Tandlöse har en viss likhet med Stitch från Lilo & Stitch, om den är menat är det ingen som vet.
Draktränaren är en klassisk Dreamworksfilm, och helt okej att titta på. Den är inte den bästa filmen jag sett men verkligen underhållande och smågullig. Därför får den en 3:a!
